2016/05/30 Sveriges elevråd - SVEA

Fången på nationella

Jag sitter i den stora aulan som är full med elever som är lika nervösa som jag. Jag får panik, det kliar i benen, jag kan inte sitta still. Vad händer? Jag ser lärarna komma in genom dörrarna på andra sidan av aulan. Shit, tänker jag. Nu är det kört. Jag hör inte vad de säger. Allting är ett enda stort svart hål. Jag kommer inte ihåg någonting av det som jag satt och läste kvällen innan. Jag kollar ner och från ingenstans ligger det ett provhäfte framför mig. Jag vet inte hur eller när det kom dit. Jag kollar mig om och känner mig fången. Lärarna som ser jättestränga ut och jag har inte en susning om vilka dem är. Jag har aldrig sett dem förut. Vilka är de? Jobbar de ens här? Nej, jag kan inte tänka mig att de jobbar här. De måste ha tagit de riktiga lärarnas plats.

Allting är ett enda stort flum. Jag hör hur alla skriver så pennorna glöder. Jag får ännu mer panik. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag öppnar häftet kanske 20 min efter de andra har börjat. Jag är för skakis för att kunna koncentrera mig på det jag ska göra. Jag kollar upp igen och ser lärarna gå som hökar och kollar så ingen fuskar.

Jag vill att lärarna ska förstå vilken press de sätter på oss när vi sitter och gör nationella proven. Vilket prov som helst egentligen. Ni behöver inte gå som hökar runt oss. Man kan inte fuska på nationella. Vi har inte en aning om vad som kommer att komma eller vad de förväntar sig att vi ska kunna svara på. Hur ska man då kunna fuska? Det är meningslöst att ni då ska gå som hökar. Ni har ju ändå samlat in våra mobiler och ni tvingade oss att lägga ifrån oss jackor och väskor längs med kanterna i aulan.

Jag tror ni gillar det. Ni gillar att sätta skräck i oss elever. Ni vill att vi ska vara rädda för er. Ni vill göra vår skolgång till ett helvete. Men varför? Detta kan man diskutera fram och tillbaka men man kommer aldrig att komma någon vart med det. Vi är inte utbildade lärare. Vi vet inte hur ni har blivit lärda att lära oss. Vi kommer aldrig att veta vad ni tänker när ni går och kollar på oss med era stränga ögon.

Det finns ingen mening, för om vi säger det till dem så blir de värre. Iallafall på min skola. Jag ifrågasatte varför de gick som hökar över oss. Det enda vettiga svar jag kunde få var att de ville se så att vi inte fuskade och att vi låg i fas med den lilla dyrbara tiden som vi har att skriva ett nationellt prov.

Men i själva verket tror jag att de vill att vi ska känna oss underlägsna dem. De vill att vi ska känna rädsla och respekt när de kommer gående i korridorerna, men vet ni lärare hur ni verkligen får min respekt?

Ni får den genom att vara trevliga, genom att se oss, höra oss och inte försöka sätta skräck i oss. Ni kan försöka att förstå oss. Visst, ni kanske inte förstår hur vår generation fungerar men då kan ni iallafall sätta er ner med den klass om ni är mentor för och fråga hur vi skulle vilja bli bemötta och hur ni får vår respekt och hur ni gör så att vi litar på er. Detta är det bästa ni kan göra. Ni behöver inte vara omänskliga, ni kan vara mänskliga och sätta er in i vår situation. Vi ungdomar i dag har ett helvete rent ut sagt med skola, vänner och för att inte tala om alla de normer som vi ska följa. Och om ni då ska gå och sätta skräck i oss, hur ska vi då orka? Är det konstigt att man blir psykiskt sjuk i dagens samhälle för att man inte kan vara den man är och att man ska behöva tampas med lärare som inte är mänskliga och lägger 7 prov på en femdagars skolvecka. Det är inte rimligt, pressen som vi har är inte rimlig.

För att komma till saken; ni som är utbildade lärare kan försöka att vara mera mänskliga och inte gå som hökar över oss. Istället för att få makten över oss, bli vår vän, bli den som man kan gå till om man har problem eller bara behöver ventilera. Detta hade vart det ideella om du som lärare hade kunnat bli vår vän, jag kan lova att du som lärare hade fått så mycket mer respekt om du hade blivit vår vän istället för vår fiende. Så för att ni som lärare ska kunna göra nationella till en liten bagatell som man inte behöver gå och vara rädd för så kan ni lyssna på de jag har att säga. Visst, ni kanske inte får allas förtroende bara för att ni bli vår vän men många kommer att göra det. Det är ett litet steg för att hjälpa oss elever och de lilla steget kommer ni att komma långt med, speciellt i stressiga tider som under nationella.

 

Rasmus Lundström

af Chapmangymnasiet

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.