På bilden: Simon, Moa och Nathalie från Frostaskolan
Praktik, prao. När du läser ordet kanske du tänker tillbaka på de erfarenheterna du fick, och hur viktiga de var. Du kanske tänker på hur praktiken motiverade dig, hur den förändrade dig eller vägledde dig till framtida yrkesval. Du kanske blir motiverad och taggad för att du snart ska ut och praktisera. Kanske så ska du till och med ut och praktisera där du planerat jobba i framtiden, det du ska spendera i princip resten av ditt liv. Poängen, det jag vill framföra är hur viktig praktiken är.
Sen finns det en kategori till, de som tänker något helt annat när de läser ordet. De som tänker “skitsamma” och fortsätter omotiverade som vanligt, för praktiken har tagits ifrån dem. Praktiken kunde ge den motivationen som kanske behövdes, den motivationen som kunde avgöra om eleven blir godkänd i alla ämnen eller inte. Den motivationen för att kämpa för tillräckliga betyg till det gymnasiet man vill gå, den framtiden man vill ha. I dagens skolsverige är motivation dyrbart, något man bör ta vara på särskilt med betygsystemet som vi idag har. Men motivationen finns inte, och kommer inte tillföras för en del kommuner har avskaffat praktiken. Den har inte prioriterats för motivation och arbetserfarenhet prioriteras tydligen inte, vilket jag inte förstår? Vi går väl i skolan för att en dag vara där ute i arbetslivet, det är det allt handlar om. Att en del kommuner bara ser praktiken som en kostnad och en börda men inte en fantastisk möjlighet på så många plan är för mig oförståeligt.
Varför en del kommuner slopat praktiken beror på att arbetsmiljöverket har skärpt kraven på att arbetsmiljölagen verkligen ska följas. Det innebär att det ska sättas resurser på att riskbedöma arbetsplatser som elever ska vistas på, vilket en del kommuner inte verkar prioritera. Där ingår även min kommun, Hörby. De argument mot praktiken som jag fått höra är just att kraven inte kan uppfyllas, det har ansetts som orimligt. Inget argument jag anser som särskilt övertygande, jag menar många andra kommuner verkar hantera och klara av att uppfylla kraven.
Jag ifrågasatte detta faktum till Hörbys skolchef och fick svaret ’’Beträffande andra kommuner skiljer det sig i hur mycket resurser som läggs på skolan och därför är förutsättningarna olika’’. Det handlar alltså om skolan prioriteras eller inte. I Hörby kommun där jag går i skolan märker jag avskyvärt mycket att skolan inte prioriteras. Skolmaten är katastrof, snåla lärarresurser och framförallt vår praktik är lagd på is. Det är otroligt kortsiktigt tänkt och andra sidan undrar jag om man tänkt alls. Man har inte ens försökt att uppfylla kraven. Man har istället tagit beslut om att lägga praktiken på is utan att fråga om våra tankar kring frågan.
Vi sitter i timmar och lär oss teoretiskt, vi får alla höra att det är för vår framtid i arbetslivet. Men möjligheten att använda dessa kunskaper i praktiken är något som ska tas ifrån oss. Praktiken är en grund som behövs för framtiden, det är redan tillräckligt svårt att få jobb. De erfarenheter man får av att skaffa praktiken och praktisera är som sagt en viktig grund. Praktiken måste finnas för att tydligt och konkret visa elever varför de överhuvudtaget spenderar så otroligt mycket tid i skolan, bevisa att de 7 % av ditt liv är till nytta. Man måste förstå det för att prestera, och det enda sättet att förstå det är att inse det genom praktiken.
När man läser ordet praktik, det finns en kategori till. Det är de som har motivation och glöd att kämpa för att få tillbaka praktiken. Men till dig som läser, är du i samma situation så kämpa. Det kräver stor insats av oss elever att få vår röst hörd. Eftersom vi är många i samma situation gäller det att vi samarbetar, för med samarbete kommer man längre. Tillsammans sätter vi större press på makthavarna i kommunerna och i arbetsmiljöverket. Det handlar om mycket mer än bara att få tillbaka praktiken, det handlar om att beslut som tas gällande elever ska tas för elevernas allra bästa, ingen annans. För att det ska ske måste eleverna komma till tals, för annars vet man inte vad som i verkligheten är bäst för oss.
Nathalie Bredberg, ordförande för Frostaskolans elevråd