2013/08/27 bb-qwz9

Nej men det var väl ingen som reagerade, och var det någon som reagerade så visste den inte vad den skulle göra, och visste någon vad den skulle göra så blev det ändå ingen skillnad i slutet och samtidigt undrade dom skyldiga varför jag hatade dom.

Det var väl ingen som reagerade på att han ropade efter mig att han skulle ville klippa av min kjol en meter. Ingen reagerade heller på att han sedan ångrade sig och sa: ”Jag vill inte bara klippa bort en del, hela kjolen borde förstöras och det borde bli lag på att ni inte får ha för långa kjolar. Ingen vill ligga med dig”. Det var när jag kom i långkjol för första gången till skolan.

Ingen reagerade heller när jag första gången kom i en långklänning och jag fick veta att jag såg ut som en ”jävla påskkärring” och de frågade ifall jag börjat hänga med ”de jävla utlänningarna”. När det hände var det en del av vardagen. Mina lärare hörde inte, mina klasskamrater reagerade inte och värst av allt jag hade inte den jävligaste aning om vad jag skulle göra förutom att stålsätta mig. Lite bittra tårar kom och sedan var det bra. Såklart hade jag otaliga kriser över mitt utseende och när jag passerade vissa människor i korridoren greps jag av panik och stress. Man härdade ut för det fanns inget man kunde göra åt det.

En kille i klassen slår mina klasskamrater. Han piskar deras självförtroende med sin blotta existens och så plötsligt slår han dem på rumpan och berättar att han skulle vilja ligga med dem. Här är det fysiskt våld, mycket lättare att sätta fingret på. Mina kompisar skulle inte behöva stå ut med det här, men att berätta för läraren ledde till att de ringde hem till hans föräldrar och sedan tog det en vecka innan det hände igen. Sa man till honom själv så skrek han fitta efter en eller så blev han helt röd i ansiktet och frågade varför i helvete inte mina kompisar sa åt honom om de inte tyckte om det. “Varför gick jag deras ärenden”, frågade han.

Jag hade långa diskussioner med den här kille och jag skulle helst av allt ”spöa ner honom” men jag är varken så stark eller har temperamentet för en sådan handling. Dessutom var det ju ingen annan som reagerade särskilt starkt.

Var jag knäpp? Borde jag inte ta det så hårt även fast det var obehagligt? Varför tyckte inte de andra det? Varför avfärdade mina kompisar mig med orden ”Äh, strunt i det inget stort hände, det spelar inte lika stor roll för mig, jag är inte feminist som du!” trots att de ibland öppnade sig och berättade att de kände sig obehagliga till mods.

Varför var det okej för dem att utöva sin vardagsrasism och -sexism på oss? Vi hade inte gjort något, vi bara fanns.

Maktlös stod man där och väntade på bättre tider. Man förkastade och dömde andra för att de inte gjorde något åt sin situation och själv satt man fast. Djupt nere i mörkret kunde man föreställa sig klart hur ljuset såg ut, man var bara inte där och man visste inte vilket håll man skulle gå för att ta sig dit. Ljuset kanske kom till en ifall man väntade tillräckligt länge.

Jag gick på en väldigt lugn och fin skola. Vi hade bara bra lärare, ljusa lokaler och en rektor som verkligen ville oss väl! Problemet sitter inte bara i skolans personal. Det sitter i saknaden på normkritik i undervisningen, den sitter i samhällets brist på normkritik och skon klämmer som hårdast över det faktum att vi lär tjejer hur de ska klä sig för att inte bli kallade horor istället för att lära de som skriker att det är fel.

Jag ville inte gå till skolan, ingen gav mig lust. GE MIG LUST ATT GÅ TILL SKOLAN!

//lovis

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.