2014/07/30 bb-qwz9

Om att vara andra till lags.

I hela mitt liv, fram till gymnasiet har jag levt som någon jag inte är. Jag har idrottat även om jag inte tyckte det var speciellt kul. Jag har uttryckt mig och fört mig på ett vis så att människor inte ska behandla mig annorlunda. Jag märkte redan i ung ålder att det fanns ramar för vad en kunde göra och vad en absolut inte fick göra. Jag märkte också att det fanns en balans. Vissa saker vägde tyngre än andra. Som jag, jag spelade fotboll och var godkänd i den gruppen eftersom jag var hyfsat bra. Är en bra på fotboll, blir en accepterad även om en gör som jag, går över ”gränsen” på andra håll. Jag hade långt hår och tog hål i örat när jag gick i trean. Detta var saker som inte accepterades generellt i den lilla by som jag bodde i. Men som sagt så balanserade jag detta.

Jag hade aldrig tänkt på mig själv som homo, bi, trans eller queer. För mig var detta ord som användes för att förtrycka. Ingen, inte någonstans användes orden på ett positivt sätt. I skolan på mellanstadiet informerades vi av skolsköterskan om våra kön och olika stadier i puberteten. Allt utifrån ett hetero- och cisperspektiv. Samma visa var det i 8an när vi hade sex och samlevnad. All undervisning utgick från att alla människor var heterosexuella.

I högstadiet blev balansen ändrad. Då räckte det inte längre med att jag tränade flera olika sporter. Min fixering vid utseende och mitt beteende vägde för tungt. Det talades bakom min rygg, av både nära vänner och vanliga klasskompisar, huruvida jag var homosexuell eller inte. Det smögs in kommentarer och skratt som visade på att detta försiggick. Till och med min närmaste krets av vänner började ta avstånd från mig. Under tiden detta pågick förstod jag inte varför. Det var också under den här tiden som jag för första gången var på en nationell träff med Sveriges elevråd – SVEA. Jag träffade människor som var annorlunda och jag blev uppmuntrad för de egenskaper jag försökt balansera p.g.a. inte accepterade. Det kändes nytt, konstigt men väldigt skönt.

Det var först efter jag slutat 9an som jag insåg hur min klass och min skola sett på mig. Jag konfronterade några av mina tidigare ”vänner” och fick saker och ting bekräftade. Alla trodde jag var homosexuell men ingen vågade prata med mig om det. Det var också nu jag på riktigt började fundera på om det kunde vara så. Det kändes plötsligt inte så främmande. Men skrämmande. Jag måste här tacka Sveriges elevråd – SVEA, p.g.a. jag hade på den nationella träff jag varit på, fått kontakt med personer som på olika vis hjälpt mig mycket. Ett och ett halvt år efter det att jag slutat 9an, kom jag ut med mycket stöd från familj, nya vänner och de från Sveriges elevråd – SVEA. Jag behöver inte längre låtsas var någon eller genom något balanssystem vara den jag är. Jag har hittat mig själv och människor runt omkring mig som tycker om mig för den jag är.

Idag är jag engagerad och jobbar för att människor ska slippa gå igenom det jag gått igenom. Genom att prata och berätta om mig själv, men också genom det arbete jag gör för Sveriges elevråd – SVEA. I Sveriges elevråd – SKÅNE är vår fokusfråga ”för en mer normkritisk skola”, vilket jag är väldigt stolt över. Information om olika normer och en kritisk syn på detta är det som jag tror kommer göra vårt samhälle öppet för alla människor att vara sig själva.

Jakob Amnér
Projektledare
Sveriges elevråd – SVEA

, , ,

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.